En intressant reflektion om entreprenörskap

Linda Skugge reflekterade häromdagen om entreprenörskap i sin krönika ”Annorlunda som affärsidé – Företagare är arbetsmarknadens bögar” (tack till Tore Friskropp för tipset).

Något som slog mig när jag läste Lindas krönika är hur klockren hennes liknelse mellan bögar och företagare egentligen är. Som företagare och entreprenör är du en minoritet, du är ‘udda’ och passar inte direkt in på den homogena arbetsmarknaden. Jag har t.ex. inga närstående vänner eller bekanta som kör eget – alla studerar (för att skaffa sig ett jobb) eller jobbar. När jag berättar om att jag suttit och arbetat 12-14h per dag med ett projekt som inte genererar några pengar just nu brukar jag mötas av ett förundrat ansiktsuttryck eller en fråga om jag verkligen är klok i huvudet.

Jag har vid ett flertalet gånger haft diskussioner med vänner som funderat på att köra eget. Vanligen brukar det sluta med att de säger något i stil med ”Jag kan inte”, ”Jag har inga kunder”, ”Jag är inte smart nog” när man uppmanar dem att bara köra på. Personligen tror jag att denna osäkerhet grundar sig i att vi alla mer eller mindre har blivit hjärntvättade att tro att ett jobb är det man skall sträva efter då det anses ge en större trygghet och ett mindre utrymme till att misslyckas. Eller rätt och slätt, att ta ett jobb är så alla gör – det är ‘normalt’.

Trots att entreprenröskap och företagande osökt leder en in på en ensam och udda väg så kan jag inte tänka mig att göra något annat. En av de främsta orsakerna till detta uttrycker Linda väldigt klockrent i sin krönika:

Jag startade mina bolag för att få vara min egen. Jag kan inte tänka mig nåt värre öde än att bli anställd. Att ha fasta tider och chefer som bestämmer över mig skrämmer mig mer än en Stephen King-skräckis.
— Linda Skugge